Exakt ett år sedan, en hemsk dag!
Dagen började bra, fick fint besök av vännen Ingela och vi hade fika och bebismys 💙
Senare när vi sitter alla i soffan efter Ingela åkt hem vaknar Samuel med ett gråt som vanligt, lyfter upp honom och där börjar det..
Samuel började röra armar och ben på ett konstigt vis, allt började hoppa i den lilla kroppen, och jag minns jag sa till Petr ta honom titta detta är inte normalt! Skräcken satte sig fort i mig och jag slängde mig på telefonen och ringde 112. Dem kom väldigt fort men ryckningarna hade avtagit.. Vi fick ändå åka in på akuten för att kolla upp det.. Hinner knappt in och det börjar igen, hela kroppen rycker och Samuel blir väldigt ledsen.. Jag springer ut och bankar på rutan in till läkarna så dem rusar ut och ser vad som händer.. det håller på i ca 4 min och avtar.. Prover börjas tas men dem hinner inte långt fören ännu ett anfall kommer.. Här en av sköterskorna säga.. - han krampar!! Man vill vara stark men bryter ihop.. Ensam med det lilla hjärtat och alla läkarna runtom känner jag mig väldigt hjälplös. Men även det avtar! Vad är det som händer?! Vad har drabbat just mitt barn?! Varför?? Snart kommer en sköterska och säger, är nästa anfall mer än 5 min måste vi ge honom en spruta så musklerna slappnar av.. redan efter nästa anfall kommer sprutan, Samuel blir lugn och somnar! Det var det sista anfallet! Snabbt ner på hjärnröntgen som gick smidigt eftersom Samuel sov.. Det visar sig fort att det är hjärnblödning!
Men vart kommer det ifrån? Jag har varit jätteförsiktig, haft honom uppe på bordet i babynestet så Lovisa interim åt med något.. tankarna snurrar och det blir inte bättre av läkarnas tusen frågor -
Kan det vara möjligt att han skakats?
Kan han ha ramlat ner från något!?
Har han blivit slagen?
Bryter ihop igen.. Nej Nej och NEJ!!! Man känner sig fruktansvärt skyldig fast man vet att inget sånt har hänt..
Proverna fortsätter, nålar i huvet, röntgen hit och dit, en ledsen Samuel.. Men snart får jag stöd, Petr kommer, sen avlastar svärmor och kommer, mamma och lillebror kommer.. Känns skönt att inte vara där ensam..
men frågan återstår och maler i huvet.. Kommer han klara sig.. ?? Svaret jag får är. - Det kan vi inte svara på nu..
Dem tycks även upptäcka en propp ovanpå allt och enligt dem är det väldigt komplicerat eftersom läkemedlen Mot propp och läkemedlet mot hjärnblödningen inte går ihop så de säger rakt ut!! - vi vet inte vad vi ska göra!
I nästa stund skickas vi till Lund! Samuel med ambulans samt 2 läkare och jag i taxi efter.. Känns svårt att lämna honom i ambulansen och resan känns som en evighet!! Jag hinner fram före ambulansen.. Blir väldigt bra omhändertagen direkt.. Väntar och väntar.. Under tiden kommer dem med te till mig och visar var jag ska sova och var Samuel ska vara.. Känns som ett rymdskepp till honom! Dem kommer efter långt och länge men det är klart dem va tvungna och sätta fast barnstolen ordentligt mm allt tar tid!
Därefter går d fort.. Dem tar honom ich kopplar upp mot allt möjligt samtidigt förklarar allt för mig flera ggr om.. Det känns skönt.. Får snabbt reda på att det inte är någon propp alls.. Och frågan återstår.. Kommer han klara sig?? Det kommer han klara svarar dem men vi måste ge honom lugnande så han lär sova mycke nu!! Sen ser jag inte hans ögon på ca en vecka 🙁 Vi får rum på Ronald hotellet så resten av familjen kan komma, jag får en black out och glömmer allt typ för några timmar.. Minns inga koder, siffror , nummer inget!!
1 vecka senare får vi åka tillbaka till HelsingborG igen.. Samtidigt som man är glad att få komma hem så är man rädd för det kändes väldigt tryggt i Lund.
Men allt går bra och framåt hela riden..
Proverna visar att hjärnblödningen var rena oturen.. Senaste fallet de hade var 2 år tidigare.. Inget man kan stoppa innan el förhindra det bara sker då ett kärl spricker.. Rena oturen! det kunde påverka motoriken , en kroppsdel kunde bli slappare än de andra osv men vad gör det han överlevde..
Idag ett år senare har vi en glad, stark och frisk pojke som är helt underbar och en glad liten prick.
Han har utvecklats som vanligt hela tiden, kröp, har börjat gå vid 11 månader, sitter på pottan och är hur fin och bra som helst 💙 Rädslan försvinner inte utan finns kvar i baktankarna, tänk om det kommer tillbaka men det ska d inte för vår lilla kämpe har kämpat sig igen det!!
har haft mycke stöd från nära och kära, tack till er alla!
💙